Här skriver Gabriel Romanus. f.d. statsråd och riksdagsledamot, om Ernst Klein. Minnesorden är hämtade ur NU Det liberala nyhetsmagasinet (13 augusti 2020)

Ernst Klein ingick i den generation av unga liberaler, som etablerade sig i svensk politik och debatt i slutet av 1950-talet och början av 60-talet. Han avled den 30 juli, 82 år gammal.

Redan under skoltiden i Norra Real i Stockholm visade Ernst unika talanger. Gustaf Lindencrona, som var skolkamrat med Ernst från sjätte skolåret (dvs realskolans andra klass), berättar att han vann en landsomfattande vältalighetstävling. Ernst uppträdde som rektor, som höll välkomsttal för den första kvinnliga eleven i detta pojkläroverk! Före sin tid redan då.

1955 blev Ernst ordförande i Sveriges Elevers Centralorganisation (Seco), en position som därefter uppnåddes av ett flertal liberaler. Det var under Ernsts ledning som Seco fick fart på allvar, bl a genom att Ernst fattade det strategiska  beslutet att investera i en stencilapparat, vilket gjorde att vi nådde ut till alla gymnasier och högstadieskolor.

1959 efterträdde Ernst Birger Möller som ordförande i Liberala Studentförbundet och slutförde det arbete med  programmet, ”Ett liberalt samhälle”, som Birger hade startat. Där lanserades många av de programpunkter som sedan FPU och Folkpartiet kom att driva. Att vår idol Herbert Tingsten berömde programmet betydde mycket.

Ernst rekryterade Hadar Cars som sin efterträdare i studentförbundet. Hadar uppskattade förslaget , då det gav honom en politisk plattform att inleda ett livslångt arbete för ett enat Europa med Sverige som medlem.

När vår generation fick leda Folkpartiets Ungdomsförbund blev Per Ahlmark ordförande, Ernst Klein förste vice ordförande och Rolf Wirtén andre vice. Presidiets sammansättning var ett av många uttryck för ambitionen att hålla samman liberaler och frisinnade i vår generation.

Många i vår grupp blev politiker. Ernst satsade på journalistiken. 1962 kom han till Expressen, först som ledarskribent, senare som politisk redaktör, USA-korrespondent och utrikeschef. Från 1990 till 1998 var han chefredaktör för Östgöta Correspondenten, där han även efter sin avgång som chef medverkade, med bokrecensioner och utrikeskrönikor. Den sista publicerades den 1 juni i år, ”Vad driver Donald Trump?”

På 2000-talet engagerade sig Ernst åter i Folkpartiet lokalt. Bland annat tillhörde han Danderyds kommunfullmäktige i två valperioder.

Med sin intelligens och sitt mod blev Ernst en framstående publicist. Både i Expressen och i Corren bedrev han kraftfull och uthållig socialliberal opinionsbildning som täckte ett brett fält av inrikes- och utrikespolitik.

Ernst var internationalist, stod för demokrati och mänskliga rättigheter och bekämpade alla former av  förtryck och rasism.  Han var en varm, men inte okritisk, Israelvän. I debattboken ”Det hatade Israel”, som han skrev tillsammans med Per Ahlmark och Thomas Hammarberg, framfördes tanken på en palestinsk stat vid sidan av Israel, den s k tvåstatslösningen, första gången i svensk debatt.

Ernst var också engagerad i lokala frågor, både i Danderyd och Storstockholm, och under sin tid i Corren. Då kunde han återknyta kontakten med Rolf Wirtén, som då var landshövding i Östergötland. Tillsammans verkade de för återuppbyggnaden av Linköpings bibliotek, efter branden 1996. I Danderyd kämpade han i socialnämnden mot Moderaternas ensidiga privatiseringspolitik och för kvalitet i barn- och äldreomsorg.

Från första gången vi träffades, på hösten 1954, och blev invalda tillsammans i styrelsen för Seco, har Ernst varit en av mina närmaste vänner, även om intensiteten i umgänget har växlat beroende på våra olika roller och bostadsort.
Under ett par år på 60-talet var han också min chef, när jag jobbade på Expressens ledaravdelning.
Som chef var han krävande och stödjande.
Som vän var han trofast och omtänksam.
En karaktäristisk egenskap, som jag lärde mig uppskatta, var hans uppriktighet.
Man kunde alltid lita på att han menade vad han sa.
Han väjde inte för kritik, men var också generös med beröm.

En fin person att ha haft som vän i sextiosex år.

Gabriel Romanus

Vår politik

En riktigt bra skola för alla barn, och en integrationspolitik som både ställer krav och skapar möjligheter. Svårare än så behöver det inte vara att kliva in i framtiden.

ALLT BÖRJAR MED EN BRA SKOLA
INTEGRATIONSPOLITIK SOM MINSKAR KLYFTORNA
FRAMTIDEN ÄR LIBERAL

 

Lämna din e-postadress här, så berättar vi mer om hur du kan göra skillnad.

Vi använder din adress enbart för att skicka information om Liberalerna. Läs mer här.