Ränteavdragsmotion 12 mars 2016

Jag yrkar att
Förbundsmötet 2016 ger Förbundsstyrelsen i uppdrag att
i skrivelse till partistyrelsen understryka att rätten att göra avdrag för personliga räntekostnader slopas och ränteintäkter görs skattefria skall utgöra delar i en strukturell skattereform och inte en konjunkturanpassning
Motivering
Att övertecknad vill ha breda skattebaser och låga skattesatser är ju ingen överraskning. Det var den linje som jag följde som företrädare för folkpartiet i riksdagens skatteutskott under tolv år.
Ibland är dock vägen krokig.

Nu diskuteras av flera partier – jag gjorde det redan 1997 – rätten att dra av 30 procent av räntekostnader upp till 100.000 kr. Däremot diskuteras sällan eller aldrig att samtidigt bör självfallet beskattningen av inkomsträntor avskaffas – detta för att understryka att sparande skall löna sig, en viktig liberal grundhållning i den ekonomiska politiken.
Båda sakerna bör emellertid göra samtidigt – och succesivt – för att trygga människors möjlighet att anpassa den egna ekonomin.

Hade man börjat 1998 med 1 procentenhet om året skulle avdragsrätten ha varit 12 procent i dag, om åtta år 0 procent. På motsvarande sätt skulle sparande ha gynnats jämfört med dagens 30-procentiga beskattning av sparande.
Praktiskt taget alla skulle ha uppskattat denna skatteminskning.
Få skulle ha märkt borttagandet av ränteavdraget – som ju f.ö. en gång avsåg stimulera byggande men numera också kommit att omfatta konsumtionskrediter av allt från nya TV-apparater till Jorden runt-resor.

Den liberala historien på området är god.
Största steget togs 1981 då folkpartiet och socialdemokraterna vid den s.k. underbara natten minskade avdragsrätten från 100 till 50 procent, finansminister var Rolf Wirtén (fp). Procentsatsen sänktes sedan till 30 vid fp-s-uppgörelsen om ett nytt skattesystem 1991, förtalat av många men i dag en av de viktigaste pusselbitarna i det svenska välfärdssystemet.
Skatteplanering lönar sig sämre numera, man skall leva på företagande och lön, inte bidrag och lån.

Nu diskuteras allt detta som en del i konjunkturpolitiken. Men jag tolkar den öppning för slopande av ränteavdragsrätten och obeskattade ränteintäkter upp till en viss nivå i det i allt väsentligt utmärkta, för att inte säga lysande skatteprogram som landsmötet antog 20-22 november 2015, som att dessa reformer skall ingå i just en skattereform som 1981 och 1990, inte bli delar i konjunkturpolitik.
Det vore bra om förbundsstyrelsen ville framhålla detta i skrivelse till partistyrelsen: Värna reformerna i en strukturell skattereform.

Vem är emot?
Liksom försäkringsbranschen gjorde stor sak av den minskade avdragsrätten för pensionsförsäkringar – själv ansåg jag att det var en rättvisereform och hade inga problem som liberal att ta bort denna höginkomsttagarförmån – kommer banker och bostadsmäklarföretag att motsätta sig och varna, detta för följder som inte kommer att inträffa. De gynnas av dagens asymmetri i skattesystemet.
När avdragsrätten för räntor minskas, bör det ske över en så lång tidsperiod att vanliga människor hinner anpassa sin ekonomiska planering.

Mitt förslag är därför, för att göra det konjunkturoberoende, att minska avdragsrätten med 1 procentenhet per år, eller kanske 2. Då tar det 30 eller 15 år innan denna oformlighet i beskattningen är borta – samtidigt som inkomsträntor på samma sätt görs skattefria på motsvarande sätt.
Då får vi en större skattebas och ett mer ekonomiskt robust skattesystem – som dessutom kommer att innebära att sparande blir mer lönsamt och att leva på lån dyrare, en god liberal ekonomisk politik i Bertil Ohlins anda:
Det ska löna sig att arbeta och spara, inte låna.